 |
Kennel Barecho
|
|
|---|
| Caesar & Pamela | |
|---|---|
| I min allra första springerkull så föddes då Pamela, och Caesar. Pamela behöll vi själva - men Caesar såldes till goda vänner till oss eftersom han hade ett rejält underbett. När han bytte tänder så ändrades hans bett till att bli helt perfekt! Ja, jag är ju inte direkt känd för att tro på det övernaturliga - men där är jag benägen att tro att mamma Debbie hade ett finger med i spelet... Caesar vann så mycket i ringen - och för mig var han det vackraste som fanns! Han och jag hade verkligen ett speciellt band. Han hade det hur bra som helst hos sina ägare, men när jag skulle lämna tillbaks honom efter att vi haft honom med på utställningar så ville han knappt gå ur bilen... Jag hade en väldigt tung period i mitt liv i början-mitten av 90-talet. Mina föräldrar skilde sig, jag skilde mig själv, min mormor, farmor och farfar dog - och så förlorade jag Pamela. Det sägs ju att alla onda ting är tre, men just då tyckte jag nog att ödet var väldigt dålig på att räkna.... Pamela var hos en kompis i Högbo, norr om Sandviken, då jag och Monica var i Danmark och hälsade på hos kennel Sieger's. När jag kom hem sent på söndagskvällen fick jag veta att Pamela hade försvunnit under söndagen och att de var ute och letade efter henne. Jag stack direkt iväg och letade, grinade och skrek många timmar under natten.... Jag la också en fäll där de senast hade sett henne. Jag åkte sedan hem några timmar för att sova, och på måndagsförmiddagen var jag uppe i Högbo och letade igen. Det var flera av mina vänner, valpköpare och släkt som hjälpte mig att leta men vi hittade inte ett spår av henne. När jag sedan åkte förbi Caesars ägare på hemvägen så berättade hans husse Pecka att de hade ringt från Polisen till en av de som anmält henne saknad under morgonen då de fått in en anmälan om att en svart/vit spaniel blivit dödad av tåget, men de hade inte hittat någon när de varit dit och letat. Ingen vågade berättade detta för mig, utom då Pecka - och det är jag honom evigt tacksam för! Det kändes som om alla svek mig, och sorgen blev ännu värre då jag förstod att alla andra utom jag vetat om detta under nästan hela måndagen. En av mina valpköpare, Eva, hade en basset som var oerhört duktig att spåra. Hon åkte upp till järnvägsspåret med Fred som basseten hette och han lyckades hitta Pamela som låg alldeles nedanför spåret, täckt av högt gräs. Hon var nästan inte skadad alls, och döden måste ha kommit ögonblickligen för henne. Ja, där och då var jag så nära att ge upp det här med hundarna helt - hur kunde livet vara så orättvist... Först förlorade jag Debbie, och några år senare hennes dotter... Jag fick låna hem Caesar en hel del den hösten efter att Pamela dött, och kring jul så blev det så att han stannade hos mig för alltid. Jag kunde inte tacka hans ägare, Pecka och Ulla nog för att de gjorde detta för Caesar och mig. | |
 Pamela & Caesar på ett hotellrum under någon av våra utställningsresor runt landet, visst ser det ut som en typisk Scandic-soffa bakom dom? |
 Caesar blev BIM på Stora Stockholm 1997, hanarna dömdes av Bob Jackson - Mompesson kennels och tikar+BIR dömdes av Dolores Dinneen. BIR blev CH Adamant's Sound Of Success, här på bilden med sin uppfödare Tarja Hovila. |
Uppfödargrupper |
|
| Jag har lite svårt ibland att göra saker med måtta, så självklart kunde vi inte åka bara med en eller två hundar på utställning - nej, vi hade ofta med oss 5-7 hundar och så var det mestadels Erika, Anna och jag som åkte. Herregud så roligt vi hade, och vad mycket tok det har blivit genom åren. Många, många gånger har jag fått frågan hur jag orkar åka så mycket på utställningar, och den största anledningen tror jag är att jag haft så många underbara människor kring mig som jag har tokskrattat ihop med - kan säga att nivån för det mesta varit, och är mycket låg i bilen på vägen hem från utställningarna. När man blir trött så skrattar man ju som bekant åt det mesta...och fnittra som en fjortis, det kan jag än!! Eftersom vi hade så många hundar med oss så blev det naturligt att vi gick in med uppfödargrupper också, den allra första gruppen som vi blev placerade med på SKK-utställning var i Göteborg maj-92 och de hundar vi hade med var Freddy (som fick sitt första cert den dagen), Pamela, Caesar (var BIR denna dag) och Barbie. Utställningen var i Göteborg, har för mig att den var på Valhalla - men minns inte helt säkert vad stället hette. Det var olidligt varmt denna dag, och jag minns att vi gick bort med hundarna och spolade dem med en vattenslang som fanns där innan finalerna, vet inte om jag skulle göra samma sak i dag - men har de bra pälsar så ska det inte vara några problem att få dem snygga. Vi tävlade en del med grupperna, och jag minns att vi försökte få till det med lika kläder då och då, tom. samma håruppsättningsgrej hade vi - nån typ av rosett med hårnät under, ja herregud hur vi såg ut!! Vi kom på en nionde plats i tävlingen årets uppfödare 1993 och det var vi väldigt glada för! | |
 Vår första uppfödargrupp placerad på SKK.... BIS-4 Göteborg maj-92. Fr.v.: Inger Ekwall med Caesar, Erika med Barbie, Anna med Freddy och Jag själv med Pamela. |
|
David |
|
| Pelle och jag skilde oss alltså 1994, jag och våra två små barn flyttade då till ett eget mindre hus här i Årsunda. Med mig hade jag Pamela, Freddy och Norton. Robin & Scarlet blev kvar hos Pelle. Hunderiet fick stå til baks några år då jag hade fullt upp med annat, och inte heller hade den ekonomin för att åka på så mycket utställningar. Några valpkullar hade jag dock, och ett par utställningar åkte jag på ändå såklart. Men, jag var ju själv med barnen varannan helg, och de helger de var hos Pelle så blev det såklart väldigt tomt hemma, vilket resulterade att jag partade ganska så mycket de helgerna! Jag träffade också en kille från Östersund, Roger, som jag var tillsammans med några år. När han sedan flyttade ifrån mig så tog det inte så lång tid förrän jag träffade David, och tja - det var nog så att han direkt efter att vi bekänt vad vi kände för varandra helt enkelt flyttade hem till mig, barnen och hundarna. Vi hade träffats många gånger under de år som jag arbetat på Shell-macken här i Årsunda, och där lärt känna varandra. David gnällde aldrig över att något var jobbigt med hundarna, utan han ställde glatt upp på allt tok jag hittade på. Ni vet i början när man är så nykär så man knappt kan vara ifrån varandra.... så var det för oss också, och jag hade anmält till en dubbelutställning i Trondheim i slutet av augusti. Det var inte alls meningen att David skulle följa med, men vi trängde ihop oss i baksätet så vi blev fem i bilen istället för fyra. Natten före utställningen skulle vi sova över hos släktingar till det par som vi åkte med, men när vi kom fram dit så visade det sig att hundarna inte fick vara inne i huset! Vi skulle kunna få ha dem i burar i källaren som var helt oinredd..... De kan väl ligga i bilen föreslog ägarna till huset, visst sa jag - men då sover också jag där. Så, så blev det - och David kunde inte låta mig sova själv där ute så han, jag och hundarna sov i bilen den natten....Visst kan man säga att jag hade tur att hitta en sån kille som passade mig så bra där, men jag brukar säga att det inte var tur, utan skicklighet! Såklart han är perfekt, jag har ju själv valt honom!! Minns en lite rolig kommentar som jag fick höra att en annan springerägare från trakten hade sagt när hon hörde att jag träffat en ny kille, "jamen, så skönt för Helene - då får hon lite annat att tänka på än bara barecho, barecho". Om hon visste hur fel hon hade som sa så..... David är verkligen en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, och han tyckte att det här med hundutställningar var hur kul som helst, nåja - åtminstone de gånger det gick bra för våra hundar.... Han har alltid ställt upp och hjälpt mig med hundarna på alla de sätt, och det är han som badar dem före varje utställning. Det började han faktiskt med redan efter att vi varit tillsammans några månader, vi skulle till Hallstahammar på utställning och dagen före skadade jag min tumme när jag stängde en dörr på jobbet. Så jag kunde helt enkelt inte bada dem, utan David ryckte in - som han alltid gör när jag behöver hjälp. Vi fick både BIR, BIM och ett Cert med oss hem, så sedan dess har han fått fortsätta... | |
 Bröllopet juli-2000 |
 David och jag utanför huset i Vida våren 2002, med hundarna Fritz, Malin, Diva, Sophie och Lea. Då hade David gått med som delägare i kenneln sedan flera år, jag tror att det är viktigt att båda står med som ägare till hundar och kennel för att man ska kunna känna sig helt delaktig. |
En uppfödares drömtik.... |
|
| Ja, vad annat kan man säga än rubriken om Malin (CH Barecho Pretty Picture). Hennes mor var Scarlet, som då var dotter till CH Nobhill Chance's Happiness. Och Scarlet hade många kvaliteter, men också en hel del som jag ville ha annorlunda, tja - helt normalt skulle man väl kunna säga att det är... Så när jag skulle börja leta hanhund att para henne med så ville jag då hitta en som kompletterade Scarlet på ett bra sätt, och jag visste precis vilken jag ville ha! Rowntree Legal Alliance, Chagall, var en hanhund som jag imponerats mycket av - och jag gillade dessutom både hans mor och hans far skarpt! När valparna sedan föddes så var alla svart/vita, utom en mörkt leverfärgad/vit tik som skilde sig väldigt mycket från de andra till utseendet. Den tiken var såklart Malin.... Hon föddes juli-94, och det var bara några veckor efter att hon fötts som jag förlorade Pamela. Jag bodde också själv med barnen och hundarna under denna tid, så på kvällarna när jag låg i soffan och tittade på TV så låg hon tätt intill mig och sov. Hon bet aldrig, eller blev orolig - hon var så nöjd över att få ligga där. Hon såg inte så mycket ut för världen egentligen, när jag tittar på valpkorten på henne så funderar jag verkligen hur jag kunde spara henne.... Men, hon växte upp till en svan! Den som först såg hennes kvaliteter, var Anette Erlandsson - Kennel Trollängen. Hon dömde på Springerklubbens Open Show här i närheten, och Malin blev BIR och BIS där! Malin hade ett fantasiskt vackert, torrt huvud med mycket mörka ögon. Hennes päls och färg var också något utöver det vanliga, något som hon har nedärvt till de flesta av sina avkommor. Hon har fått många fantastiska avkommor som sedan i sin tur lämnat mycket bra valpar, några av de mest kända är Diva (CH Barecho Zuper Diva), Fritz (CH Barecho Fun For The Future) och Celine (CH Barecho One Vision). Malin var själv en mycket lyhörd tik, som gjorde allt jag bad henne om och som var mycket stark gentemot de andra hundarna. Hon höll ordning på dem, och de hade stor respekt för henne. Dock var hon den enda tik jag har/haft som visade klart och tydligt vilka som var hennes barn, inte bara de som bodde hemma - utan även de som flyttat lät hon göra massor av saker som hon inte uppskattade från de andra hundarna. Hon var inte sjuk en dag i hela sitt liv, förrän de två sista.....Hon ville helt plötsligt inte kliva upp en söndagsmorgon, och buken kändes vätskefylld. Jag åkte direkt in till veterinären i Sandviken, och de konstaterade att hon hade blod i buken. Varför visste de inte, utan det blev ilfart till Strömsholm där de hade ultraljud och kunde se vad som var fel... David körde ner henne dit, för jag var såklart helt klart olämplig som förare då jag som ni förstår var så oerhört ledsen och orolig. Hon blev kvar där över natten då de skulle undersöka henne dagen efter. De ringde efter undersökningen och berättade att hon hade en tumör i mjälten, och att blodet kom därifrån då mjälten spruckit. Det gick att åtgärda, men hennes levervärden var inte bra utan allt tydde på att hon hade cancer som hade spridit sig. Hon ska opereras! skrek jag, okej - fundera över det och hör av dig så veterinärerna.... När vi sedan ringde tillbaks så hade vi pratat igenom det hela, och efter att de sagt att de inte ens visste om hon skulle överleva operationen - eller bli sig sjäv efteråt så beslöt vi att låta henne få somna in..... David och jag åkte ner till Strömsholm för att ta ett sista farväl, och när Malin drog sitt sista andetag i min famn så viskade jag till henne: hej då, min älskade, vackraste prinsessa - ta väl hand om Caesar tills vi ses igen.... | |
 Malin 7 veckor gammal...  och så här såg hon ut när hon var 3 mån. Inte mycket till vinklar där inte.... |
 Malin när hon vann Veteran of Veterans på Grand Hotel-2004, hon kunde verkligen showa och älskade att springa.... men, hon gillade inte alls att bli uppställd som syns här, något som ni kanske känner igen ni som har barn, barnbarn, barnbarnsbarn osv. till henne? |
Cocker spaniel |
|
| Engelsk Springer Spaniel kommer alltid att vara hundras nummer 1 för mig, men det hindrar ju inte att jag är mycket förtjust i många andra raser som jag skulle kunna tänka mig att skaffa.... Och när jag hade fått lära känna Louie (CH Northworth Again and Again) så bestämde jag mig för att det måste bli en cocker! Jag har alltid haft ett gott öga till cockern som ras, och nu så bokade vi en röd tikvalp från Kennel Usemade utanför Umeå. Linda (Usemade Best Wishes) föddes i juli-97, och hon somnade in i oktober-09. De sista åren bodde hon hos min pappa och hans fru i Sandviken. Linda var helt oemotståndligt söt som valp, men hade en mycket stark vilja. Jag minns när hon 9 veckor gammal bet mig i handen när jag skulle ta av henne en pannkaka som hon hade tagit olovandes. Men, det räckte att jag ruskade om henne lite i nackskinnet, sedan hörde jag henne aldrig morra åt någon människa mer. Detta är nog lite av ett problem för cockrar tror jag, just att de är så söta och ser så änglalika ut.... Jag förstår dock att det kan vara svårt att säga till en så söt valp, men de cockrar jag har haft har haft mycket mer egen vilja än vad jag är van med hos våra springers, så det är nog viktigt att tidigt visa att det är vi människor som bestämmer! Två år senare kom cocker nummer två, denna gång en svart tik från samma kennel. Sophie (Usemade Hat Trick) var verkligen fin, men hon lärde sig aldrig att uppskatta utställningar till fullo - och hon hade också svårt att komma helt överens med våra springertikar. Därför flyttade hon till våra grannar och fick bo där med deras Jämthund Gösta istället, honom hade hon full koll på så det passade ju bra. Linda fick två kullar, och Sophie likaså. En dotter till Linda tog vi också en kull på, så allt som allt hade vi fem cockerkullar. Och tyvärr så måste jag säga att mentaliteten på flera av dessa valpar inte blev vad vi önskade, så därför la vi ner cockerprojektet för ett tag.... | |
 Linda 8 veckor gammal, snacka om Lady-like.... |
 Sophie 2 år gammal, så fin hon var.... |
Klicka på Del 3 för att läsa mer