 |
Kennel Barecho
|
|
|---|
| De första åren med rasen | |
|---|---|
| Min allra första springer hämtade Pelle (min dåvarande man) och jag i januari-88 på Kennel Nobhill i Vendelsö, utanför Stockholm. Jag minns pirret i magen än i dag - och känslan när hon satt i knäet på mig under resan hem - jag var så lycklig! Vi hade ju fött upp egna valpar hemma under hela min uppväxt, men det gick inte att jämföra med detta - det var som att jag kände på mig att mitt liv skulle förändras mycket i och med det lilla svart/vita knytet som satt i min famn. Jag hade ingen erfarenhet alls av rasen, men hade fantastiska mentorer på rasen genom Monica Dreijer & Christina Terfelt som jag köpte mina första springers ifrån. Herregud, vad trötta de måste ha blivit på alla mina frågor och funderingar.... Och som jag läste, alla böcker jag kunde hitta om Engelsk Springer Spaniels skulle köpas in - det visade sig sedan att många var helt värdelösa, men det var också flera stycken som var jätteintressanta! Speciellt en bok från USA som var stor och tjock bara älskade jag - jag kunde läsa den om och om igen, trots att den var på engelska. | |
 Jag tränade och tränade uppställning med stackars Debbie (Nobhill Dark Piece Of Art) så hon måste ha varit totalt utmattad, lite snö hindrade inte mig....Som syns på den här bilden så hade jag också lite svårt i början att lära om mig från schnauzerhandling.... |
 Och ja.... vad ska man säga? Inte såg det direkt så bra ut i början trots all träning. Detta var från SSRK Skokloster maj-88 - Debbie blev BIR-valp och hennes bror Fonzie (Nobhill On The Dark Side) blev BIM-valp. Lägg märke till att jag har kjol på detta foto, något som inte många har sett mig i... |
| Det tog inte lång tid förrän vi bestämde oss för att vi ville ha en till Springer.... denna gång en hanhund! Debbie var en riktig mattehund, så denna gång skulle det bli husses hund. Robin (Nobhill Lucky Be Sure) och Pelle valde verkligen varandra när vi var ner till Monica & Christina och skulle välja valp! Robin gick aldrig i avel då han hade grad I på höfterna, men han gav oss så mycket glädje under alla de år vi fick ha honom - han var verkligen en förebild för hur jag vill ha en hanhund till kynnet! Debbie tävlade tämligen framgångsrikt på utställningarna, hon fick 10 Cert sammanlagt - och jag minns att det muttrades både om henne och hennes bror som fick ännu fler Cert att det var väl inte nödvändigt att hålla på och ta Cert man inte behövde! Nåja, inte brydde vi oss om det - vi var så innerligt stolta över Debbie eller Peppartjejen som hon också kallades. När vi skulle para henne så fick jag såklart hjälp av hennes uppfödare med hjälp av lämplig hanhund, en mycket rejäl hanhund från Rowntree blev den som till slut valdes av dem och mig tillsammans. Debbie födde sin kull samma dag som jag kom hem från BB med vårt första barn, Thomas. Mamma var där och hjälpte till, och jag minns att jag var besviken då det endast föddes en tik. Ja, henne ska vi då behålla sa jag - ifall det händer Debbie något. Va fånig du är, sa alla - inte händer det väl henne nåt, du kan ju spara nåt i hennes nästa kull... Vi hade under denna tid tre springers hemma, och flera schnauzers + då en liten nyfödd bebis, och det fanns många åsikter om vad som passade sig och vad som inte passade sig att göra när man skaffat barn. Men, inte lyssnade jag på det - aldrig att jag skulle ge upp min dröm för att jag fått barn! Barn ska inte vara ett hinder - de ska vara en glädje. Kan låta som en klyscha, jag vet det.... Men klaga över att saker och ting är så jobbiga har aldrig riktigt varit min grej. " A girl's gotta do what a girl's gotta do" - var det inte nåt sånt?! Så Pamela (Barecho Artful Attraction) stannade kvar, och var det inte för att den så oerhört läckra hanvalpen Caesar (CH Barecho Ambitious Agent) hade haft underbett så hade han stannat också.... Men nu såldes Caesar till goda vänner istället. När vi sedan insåg att Debbie var obotligt sjuk så var det om om hela världen rämnade, vi lät veterinärerna prova allt i hopp om att rädda henne. Så här i efterhand så har jag förstått att hon blev lite av en försökskanin, och hur jag kunde låta henne genomgå alla operationer och behandlingar är något som jag aldrig kan förlåta mig själv för. Herregud, som hon och vi led under denna tid... Nu drabbades inte Debbie av något ärftligt, utan hon hade bara otur. Men att gå igenom detta har verkligen lärt mig att förstå smärtan hos alla hundägare när de förlorar sin hund i förtid, och aldrig nånsin vill jag medvetet bidra till något sådant genom vår avel! Och det tror jag alla uppfödare på vår ras skriver under på... |
|
 Världens vackraste Debbie...... |
 En ung Robin, med en ganska så ung husse.... |
Brun-vita springers? |
|
| När jag bestämde mig för att köpa en springer så var det inget snack om vilken färg det skulle vara - det var bara svart/vit som gällde. Men såklart ändrades den uppfattningen allt eftersom jag lärde känna rasen mer, hur är det man säger "En bra häst har aldrig en dålig färg", och det kan man väl säga gäller på hundar också. Nuförtiden så har jag aldrig någon tanke på färg eller teckning vid avelsplaneringen, men jag kan väl erkänna att drömmen ändå finns att få fram en lika bra svart/vit som jag hade i Caesar och Debbie.... Jag tjatade mig till den tredje springern från Nobhill, hon var född i oktober-88 vilket då innebar att vi hade köpt tre stycken inom loppet av ett år! Pelle hade väl en del åsikter om det, men jag lovade väl både det ena och det andra om jag skulle få köpa Tracey (Nobhill Pleasure Is Mine) som hon hette.... Pelle gav med sig ganska så snabbt - han orkade förmodligen inte lyssna på mitt tjat! Tracey fick några kullar, men hon har inte haft någon stor inverkan på vår avel kan man väl säga så här i efterhand. Det måste man dock säga att nästa springer från Nobhill hade, nämligen Scarlet (Nobhill Scarlet O'Hara). Hon var en dotter till Julia (CH Nobhill Chance's Happiness). Julia var/är en springer som jag aldrig kommer att glömma, hon hade inte bara en fantastiskt stor personlighet - hennes rörelser var också något alldeles extra! Så när Monica erbjöd mig att ta hem Scarlet var jag inte sen att tacka nej! Hon var född i september-90, alltså några månader efter att vi hade förlorat Debbie. | |
 Tracey 6 veckor gammal på köksbordet hos Monica & Christina i Vendelsö... |
 Scarlet i Boden (tror jag det var....) på SKK:s utställning där hon blev BIS-5 valp för Marlo Hjernquist. Jag och Kicki åkte tåg upp dit och hade hyrbil från stationen, minns att jag hade Scarlet och Swayze med mig och det gick hur bra som helst att åka tåg! |
| Prickar eller inte prickar.... | |
| Jag var inte bara medlem i rasklubben här i Sverige, utan även i den Amerikanska Springerklubben. De gav ut en otroligt fin tidning som kom ut 4 ggr/år. Oj, så många vackra springers jag såg där - men måste erkänna att det var minst lika många som var otroligt fula.... Både Monica och jag hade blivit mycket förjusta i en svart/vit tik som hette CH Jester's Lil'Limerick, och när hon fick valpar så blev vi såklart oerhört intresserade. Monica tog så småningom kontakt med uppfödaren/ägaren Andrea Glassford och det visade sig att hon hade en svart/vit hanhund ur den kullen kvar hemma som hon kunde tänka sig att sälja till oss! Wow, vi var alldeles saliga!! Swayze (CH Jester's Dancin' Dirty) anlände till Sverige och Manlötens hundkarantän i maj-90, och i september samma år fick han komma ur karantän och hem till oss i Årsunda. Under denna tid så pågick en hätsk debatt om vilken typ som var den "rätta" av springern - minns debattartiklar med rubriken "Prickar eller inte prickar" och tyvärr så var nivån så låg... De meningsskiljaktigheter som finns idag inom rasen framstår som rena rama sommarbrisen jämfört med hur det var då. Minns att det på en utställning var ett par uppfödare som helt sonika reste på sig och flyttade till andra sidan av ringen när vi parkerade våra grejer bredvid deras. Nä, fy sjutton - låt oss aldrig komma tillbaks dit igen! En annan händelse som en valpköpare till oss råkade ut för var att när de visade upp sin lilla valp från oss så utbrast en annan springeruppfödare - men, vafan - har du köpt en amerikanarjävel? Inte så trevligt....Det var också mycket prat om att rasen skulle delas i två raser, och till min förvåning kan jag se att det finns en del som fortfarande förespråkar det. För mig är det en gåta.... det finns en rasstandard som talar om hur en springer ska vara - och visst, de har en egen standard i USA - men när jag läste den sist så var det inte mycket som var annorlunda i den standarden jämfört med den engelska. Dock borde kanske många av domarna ifrån det stora landet i Väst fundera över om de verkligen dömer efter standarden alla gånger... Och tja, det kanske inte alla gånger gäller bara dem. Vi älskade i alla fall vår Swayze, och han oss! Men, det var väl inte så att vi ville ha rent amerikanska linjer på hundarna, och av den anledningen tog in Swayze - utan det var vissa detaljer som vi ville förbättre då i första hand på vårt eget material. Tyvärr så lärde sig Swayze aldrig att uppskatta det sätt som vi har hundarna på, dvs. leva med oss i familjen och inte i ett hundhus... Det verkar vara svårt för en del hundar att lära om när de under första tiden endast vistats i hundhus. Så både av den anledningen, och för att han lämnat så pass många avkommor här i Sverige så beslöt vi oss för att skicka tillbaks honom till uppfödarna. De hade frågat oss om vi kunde tänka oss att göra det då de gärna ville göra honom till AMCH. Jag kände mig verkligen som en svikare när vi lämnade honom hos Monica kvällen före han skulle åka tillbaks till USA, men jag gjorde det jag trodde var bäst för alla. | |
 Swayze i karantän första gången vi var och hälsade på honom, såg ut som om han längtade ut.... |
 Swayze (med mig) BIM och Orrlyrans Tillan (med sin uppfödare Göran Marklund) BIR på SKK Boden maj-91 |
Klicka på Del 2 för att läsa mer