NUCH SU(u)CH FINV-99 NV-99
Barecho Ambitious Agent
"Caesar"
 Fotot är taget på SKK:s utställning i Norrköping aug-98 där han blev BIR, BIG samt BIS-3 och även BIS-Veteran. |
Hanhund
Svart & vit Far
till följande champions: |
Meriter: ÅRETS UTSTÄLLNINGSSPRINGER 1998 ÅRETS
VETERAN 1997, 1998, 1999 & 2000 42
x BIR, 31 x BIM BIS-Vinnare på SK CLUB SHOW-99 Flertal BIS på SSRK 6 x BIG-1 på SKK samt 2 x BIS-3 & BIS-5 på SKK BIG-1 på FKK:s Vinnarutställning 1999 BIG-1 på NKK Int. 63 x BIR-veteran, 24 x BIS-1 veteran (varav 12 st på SKK/NKK) Godkänd
Anlagsklass Viltspårprov |
| Lyckan över att fått fött upp och ägt en sådan hund som "Caesar" överträffar det mesta! Han var verkligen min "Once In A Lifetime-hund", och jag tror de flesta som mötte honom kände av hans otroliga karisma. "Caesar" föddes i min allra första springerkull och det visade sig sedan att det också blev "Debbies" enda kull... Vi hade bestämt oss för att spara den enda tikvalpen i kullen, men redan när "Caesar" föddes kände jag att det var något speciellt med honom! Så när jag upptäckte vid tre veckors ålder att han hade underbett så rann tårarna... Några nära vänner till oss köpte honom då de inte var det minsta utställningsintresserade. Vi träffades ofta och till min stora förvåning så ändrades bettet när han bytte tänder! Så då började operation övertalning, klart "Caesar" skulle ställas ut! Han vann mycket redan som valp och unghund, men det var efter han trätt in i veteranåldern som de verkligt stora segrarna kom! Då hade jag också fått förmånen att få köpa tillbaks honom. "Caesar" gillade sin matte och husse men ingen betydde någonsin mer för honom än vad jag gjorde, ingen hund har betytt så mycket som han gjorde för mig heller så det var verkligen ömsesidigt... "Caesar" var en mycket självsäker hane som sällan/aldrig behövde bråka för att få andra hundar att förstå att han var "the boss". Aldrig någonsin ifrågasatte han vårt eller barnens ledarskap, däremot kunde man se på hans blick att han ibland tyckte att många tillsägelser var onödiga, han visste så mycket bättre! Han var verkligen pigg och aktiv långt upp i ålder så när han några månader efter att ha fyllt 12 år började tappa i vikt så förstod jag att jag inte skulle få behålla honom länge till. Hans tarmar hade helt enkelt slutat fungera som de skulle. I början av mars 2002 fick han somna in lugnt och stilla i min famn hemma i vår soffa... Tack "Caesar" för allt du givit mig och vår familj, vi saknar dig och tänker på dig varje dag. Min tröst är att jag vet att vi ses igen... |
